kanske dör lite...

om att vara här. Just precis här. Och nu.

Tar till ord som jag glömt. Orden för sig artigt men tungt innanför kraniet. Talar med och mot varandra. Om människor. Om det som man ser och det som man får tyda själv.

Månaden som precis tagit sig förbi gnistan har satt ärr och glöd. Har varit någon annanstans fast. Fast på samma ställe. Fingrarna darrar lätt nu. Vill inte riktigt göra ord. Vill bara darra.

Bröllop en dag. Otrohet den nästa. Gläjde den fjärde och blod den tredje. Försöker förstå hur att uppskatta de olika delarna av dagen. De olika delarna av och i mig. Talat med någon. Lyssnat med och på någon. Vill bedra tanken men den är smart. Vill som lura bort minnet och bilda nya. När jag skriver in nya namn i telefonen skriver jag alltid en koppling under. Ifall jag skulle få alzheimers.

Kanske dör man lite ibland. För att definiera glädje. Ganska ofta förundras jag över andra människors kanske. Deras förmåga att förstå det normativa rätt och fel. Det mänskliga rätt och fel. Mitt eget rätt och fel. Vi kliver ur och lyssnar till pigan som precis tagit rätt på söndagssteken.

"Om du förstår allt är du inte människa." Hon mumlar om köttgryta. "Alla har vi ju brister. du med. Men att förstå sina brister är att ge utveckling en chans." Hon kliar på sin högra arm. "Vill någon lura dig till förnedring så ställ dig öppen och låt personen använda dig till sin utveckling. Låt henne ta det hon behöver för att förstöra något som du trodde var din sanning. Ställ din kropp, ditt hjärta och dig själv framför människan och låt alltihop användas. Du är ju en del av någons utveckling."

Ibland är vi inte överens jag och hon som gör storverk av söndagssteken. Ibland undrar jag om hon menar allvar eller om glimten i ögat bara fastnade under ögonlocket. Nästa gång lyssnar jag på någon annan.

Kärlek.