Men först eftertanke. Hur som haver så lever jag. Inom en viss tidram. Den är inte speciellt lång, men heller inte för kort för att skita i alltihop. Vad gör då livet värt denna ansträngning? punkt.
Det finns som sagt stunder. Ni vet. Stunder som för gemene man är underbara. Ibland värdelösa. Ibland oemotständliga. Egentligen är de trisst, med stort t, jag skriver de sistnämda. För de oemotständliga bestäms ofta av omgivningen. Inte insidan utan miljön man lever i. Pressen att prestera. What a fuck va e grejen...
Att trivas.
Vara nöjd med nuet vare sig man är och beter sig som massan eller ej, ni vet den stora, så är man värdig all respekt och hopp. De är trots allt de enda som gör livet till de värda. Hoppet. Att låta hoppet förbli levande. Snygga underkäder btw. Låt de kallas olämpligt men jag lever i nuet. Kommer inte ifrån de, vad man än försöker ta sig till. Realist. Realistiskt. Nu.
Tillfäliig livssituation. Trivssamt arbete. Djupt respekterade vänner. Gudabenådade fasoner. Upprapade fjärilar. Längtan efter planerad framtid. Amen där till.
Man får trots allt inte glömma att efter regn kommer solsken, utan dalar inga toppar. Utan lögn ingen sanning... Listan är lång, och talar sitt sanna språk.
LOVE betyder kärlek. Körsbär är som bekant en frukt att beundra och förvånas över. Aningen lycklig kanske. I alla fall nu.
LOVE
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar