Minns genom sinnen.

Sitter framför laptopen och minns olika personer genom att minnas deras unikhet. För de mesta är deras dofter tydligast. En del av dem ger bloggaren skapliga rysningar. En del andra grejer. Ingen kan förneka de. Ingen vill förneka de. Minnen är vackra. De är höst.

Hösten doftar grymt. Friskt. Vintern luktar neutralt och sommaren lika så. Våren luktar skit i all sin enkelhet. Men hösten är en ren jävla orgasm. Ingen kan förneka. Alla vill kanske. Eller så vill någon inte de. En person kanske.

Vissa dagar snuddar jag vid verkligheten. De dagar då bloggaren tror sig finna en insikt med livet. En strimma förnuft i all skitluktande girighet. Våren och girighet. Skit i viss bemärkelse. Men dessa dagar önskar man att energin stannade innanför huden och sken ut bland de andra. Ibland låtsas man kanske sitta på ett tak. Kanske vid ett torg. De flödar folk förbi i mängder. Ingen ser mig på taket. Personerna har alla olika bakrunder. Olika framtid. eller är de samma framtid. Delvis. Men alla människor som går där nere i gamla eller nya kläder bär alla på tonvis med erfarenhet. En erfarenhet som skapar deras fördomar och dess sätt att dömma medmänniskor. Ballt. Men svårt att alltid komma ihåg. Att. Att alla är vi olika. Unika.

En dag kom en kvinna in genom brevinkastet. Hon var enormt fet men gillade smärta så hon pressade sig igenom. De fastnade några hårstrån precis i högra kanten annars klämde hon sig obemärkt igenom. Hon sa sitt namn och visade sedan sin lilla tand. Den högra bakre. Den gjorde ont sa hon. Sen gick hon till dörren, låste upp och öppnade. Har inte sett henne sen dess.

LOVE